Tänk att man kan bli påmind om hur skört livet är på en massa olika vis. För mig som jobbar på ett boende för dementa så blir jag konstant påmind. Att någon tror att den kan med i huvudet än vad kroppen klarar av. Att tro att det är flera år tidigare än vad det är. Att en käresta fortfarande är i livet. Den konstanta påminnelsen, besvikelsen i ögonen när de inser, när de inte inser och tycker att en annan är helt vrickad pga försiktighetsåtgärder. Det låter som att mitt jobb är fruktansvärt jobbigt och absolut, det är påfrestande och kräver en hel det av en. Det är inte vem som helst som klarar av att jobba med människor så intimt son vi gör. Jag älskar mitt jobb. Jag får höra en massa om hur det var när de boende var yngre, om deras liv, deras historia. En del fastnar långt inne i både näthinnan och hjärtat. En del faller i glömska, ironiskt nog. Att få vara en del av deras liv, att få finnas där för dom, både i vått och i torrt. Att få dela lyckliga stunder med de boende- om det så bara är Anna-Märta som lyckats dricka kaffe utan att spilla på sig eller om Hans-Gustav klarat av att göra en kullerbytta så är det höjdpunkter i deras liv just nu. De jag tar hand om, många av dom, har humor, det går att skoja med dom och dom uppskattar det. Deras små ljusglimtar. Jag älskar att se deras leende, att få krama om dom och ta hand om dom. Jag vet inte om alla lever nästa gång jag kommer dit, men jag vill göra tiden jag spenderar med dom till den bästa jag kan utifrån de förutsättningar som finns. När jag slutar att bry mig om hur de boende mår, när inte gör mitt bästa för att dom ska må bra, när jag inte längre älskar mitt jobb- då ska jag sluta jobba med människor. Jag hoppas att detta aldrig kommer att hända. Men något som jag verkligen tycker är jobbigt är när anhöriga inte tror att vi personal gör vårat yttersta för att ta hand om alla boende. Vi gör allt vi kan för att få deras tillvaro att bli så bra som möjligt. Vi försöker sätta guldkant och om du inte anser att det är tillräckligt så har DU möjlighet att sätta guldkant på deras tillvaro. Du som anhörig. Vi vet att du har fullt upp med ditt jobb, precis dom vi har.  Vi klandrar inte dig, så snälla tänk på att vi gör det vi kan utifrån de förutsättningar vi har.