Jag har kämpat med både depression och utmattningssyndrom. Jag skulle inte vilja säga att jag är frisk. Jag använder mediciner för att få ordning på mitt liv, jag har anpassat min arbetstid, det tar längre tid för mig att göra saker hemma. Jag mår helt enkelt inte så bra som jag vill må. Jag försöker att få ordning på allt, men det tar tid. Att skynda långsamt. Jag försöker samtidigt att uppfostra mina barn som är 7 år och snart 4 år tillsammans med min sambo. Ett av mina stora intressen är sömnad, jag syr alltså kläder både till mig, ungarna och ibland även sambon. Svärfar har faktiskt fått ett par kalsonger i födelsedagspresent som jag sytt. Han trodde tydligen att de var köpta, så jag antar att det är ett bra betyg. 🙂 

Tänk att man kan bli påmind om hur skört livet är på en massa olika vis. För mig som jobbar på ett boende för dementa så blir jag konstant påmind. Att någon tror att den kan med i huvudet än vad kroppen klarar av. Att tro att det är flera år tidigare än vad det är. Att en käresta fortfarande är i livet. Den konstanta påminnelsen, besvikelsen i ögonen när de inser, när de inte inser och tycker att en annan är helt vrickad pga försiktighetsåtgärder. Det låter som att mitt jobb är fruktansvärt jobbigt och absolut, det är påfrestande och kräver en hel det av en. Det är inte vem som helst som klarar av att jobba med människor så intimt son vi gör. Jag älskar mitt jobb. Jag får höra en massa om hur det var när de boende var yngre, om deras liv, deras historia. En del fastnar långt inne i både näthinnan och hjärtat. En del faller i glömska, ironiskt nog. Att få vara en del av deras liv, att få finnas där för dom, både i vått och i torrt. Att få dela lyckliga stunder med de boende- om det så bara är Anna-Märta som lyckats dricka kaffe utan att spilla på sig eller om Hans-Gustav klarat av att göra en kullerbytta så är det höjdpunkter i deras liv just nu. De jag tar hand om, många av dom, har humor, det går att skoja med dom och dom uppskattar det. Deras små ljusglimtar. Jag älskar att se deras leende, att få krama om dom och ta hand om dom. Jag vet inte om alla lever nästa gång jag kommer dit, men jag vill göra tiden jag spenderar med dom till den bästa jag kan utifrån de förutsättningar som finns. När jag slutar att bry mig om hur de boende mår, när inte gör mitt bästa för att dom ska må bra, när jag inte längre älskar mitt jobb- då ska jag sluta jobba med människor. Jag hoppas att detta aldrig kommer att hända. Men något som jag verkligen tycker är jobbigt är när anhöriga inte tror att vi personal gör vårat yttersta för att ta hand om alla boende. Vi gör allt vi kan för att få deras tillvaro att bli så bra som möjligt. Vi försöker sätta guldkant och om du inte anser att det är tillräckligt så har DU möjlighet att sätta guldkant på deras tillvaro. Du som anhörig. Vi vet att du har fullt upp med ditt jobb, precis dom vi har.  Vi klandrar inte dig, så snälla tänk på att vi gör det vi kan utifrån de förutsättningar vi har. 

Efter flera dagars ledighet så är det dags att ladda om för ett kvällspass på jobbet. Sambon har jobbat natt så vi flydde fältet för att han skulle få lite lugn. Så nu är vi hos ungarnas mormor och busar lite. Minstingen, Ludvig har varit till växthuset här på orten med sin förskolegrupp under våren. De har planterat och skött om tomatplantor.  Vi tänkte ta med mormor dit och visa växterna och kanske ta en fika eller kanske tillochmed en lunch. 🙂

Igår så cyklade jag med ungarna till en familjekompis. Passade mig bra för ungarna fick leka och jag fick umgås med vuxna, iaf åldersmässigt🤪 När vi cyklat hem- som för övrigt ligger uppe på ett berg, så gick vi och spelade 18-håls discgolf. Hem och vända för att sedan åka på ett baspass och sen fotbad och prat med några ur gruppen. 

Har idag varit och lämnat blod. Känns så skönt att få "tömma ur sig". Jag vet inte hur det är med er andra, men jag blir så grymt mycket piggare av det. 😍 Har varit ner och röjt på Discgolfbanan här på orten också. Nu är det ännu lättare för mig att hitta diskarna som jag kastar åt pipsvängen.